jbnovell

Jag och mamma hade precis flyttat ifrån Stockholm för att påbörja ett nytt kapitell i Atlanta, Georgia i Usa. Jag både gillade det och ogillade det. Jag visste att det skulle innebära det faktum att jag skulle förlora många av mina vänner, i värsta fall tillochmed alla, och det skulle i sin tur orsaka en väldigt stor smärta i mitt hjärta. Men å andra sidan skulle jag väl antagligen också få träffa massa nya människor att bekanta mig med.
Huset hade mamma åkt och kollat på nästan två månader innan vi flyttade dit. Större delen av det hade hon hunnit inreda redan då så när vi sedan faktiskt flyttade in i det så återstod nästan bara min del av huset. Dvs, mitt rum, mitt badrum och min garderob. Jag fick en vecka på mig att fixa klart allting, sedan skulle jag bli tvungen att börja skolan. Jag är egentligen inte typen som är nervös av mig, och jag har lätt att skaffa vänner, det kan jag inte förneka. Jag är öppen och social, sällan blyg och för det mesta väldigt framåt. Men nu hade vi ju kommit till andra sidan jorden och jag kände mig lite osäker trots allt. Men men, man får väl ligga som man bäddat, jag gick trots allt med på detta. Jag hade kunnat stanna i Sverige och bott med pappa, men så valde jag mamma och hennes idé så jag fick väl bita igen helt enkelt.

- Jag drar och joggar nu! ropade jag samtidigt som jag stängde igen dörren.
Det var en solig söndagskväll och jag kände för att dra ut och utforska grannområdet lite. Nästa dag började jag ju skolan.
Jag pluggade in hörlurarna och satte på Kanye West's låt ''Power''.
''Clock's tickin', I just count the hours'', sjöng jag tyst för mig själv.
Jag var väl inne i min egna lilla värld. Plötsligt sprang jag inte längre på den hårda assfalten, utan jag svävade på rosa moln.
BAAAM sa det och vi krockade, han och jag...
Snygga skor hade han. Det var det första jag såg när jag föll omkull.
- Nej men gud förlåt, är du okej? utbrast han direkt.
Den där rösten hade jag hört förut.
Jag kollade upp och där stog han i egen hög person.
- Jag heter Justin. sa han och sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp.
- Det är okej, tack. Khloe. sa jag lite arrogant.

Sedan halvlog jag mot honom samtidigt som jag vände mig om för att springa hemmåt.
- Vänta! Bor du här? Jag har aldrig sett dig här förut! utbrast han.
- Nyinflyttad! sa jag och nickade. Sedan vände jag på klacken.
- Jaha, men då antar jag att vi synns någon mer gång?
- Ja kanske det kanske. sa jag och gav honom en vink.
Sedan sprang jag hem.


Hennes ögon, leendet och det långa bruna svallet. Hon sken starkare än solen. Vilken primadonna.
- Khloe... Khloe... Vilket fint namn. mumlade jag tyst för mig själv på vägen hem.
Jag skulle få träffa henne igen. Jag skulle få hennes uppmärksamhet. Jag skulle kanske tillochmed få lära känna henne, tillbringa tid med henne, ja, vem vet?
Nej Justin, nu inbillar du dig bara. Tankarna flög omrking i huvudet på mig.
För det första, hon var inte ett dugg intresserad av dig. För det andra är det försent, du frågade henne inte vart hon bodde, kvarteret är stort. För det tredje får du inte tänka på tjejer nu, och för det fjärde... det fanns visst ingen fjärde anledning. Jag kanske hade en chans ändå?... Att inte tänka på tjejer hade jag ju ändå inte klarat av så den orsaken kunde jag lika gärna stryka med en gång.

- Jag är hemma! ropade jag samtidigt som jag kastade av mig skorna vid ytterdörren.
- Justin, vad har jag sagt? Skorna ska vara i skohyllan!
- Men koppla av mamma! sa jag och klappade henne i ryggen.
Jag gick och la mig i min säng. Khloe var det sista jag tänkte på innan jag somnade.