jbnovell

- Heeey! Så du har vaknat! utbrast jag och sedan skrattade jag till.
- Smakade det...-
- ...Vänta, mamma, ut härifrån, du har ju pyjamas på dig och allt, snacka om att skämma ut sin so...-
Hon avbröt mig snabbt.
- ... Khloe, jag visste inte det. sa hon sedan och så gjorde hon en orolig min.
Jag växlade blicken mellan henne och Khloe och fattade inte riktigt vad som hade hänt.
Khloe log osäkert mot mamma.
- Vänta, vad är det som har hänt?! utbrast jag sedan.
- Okej jag tror jag vet vad det är, låt mig förklara, men mamma gå ut härifrån! la jag kort därefter till.
Mamma lämnade köket och jag satte mig på stolen mitt emot Khloe.
- Så...? mumlade jag lite osäkert.
- Varför sa du ingenting? svarade hon lite ledsamt.
- Turn...-
- ...- Ja, turnén! utbrast hon sedan och nu lät hon nästan lite arg.
Fan fan fan, döda mig! Det var inte så här hon skulle få reda på det. Nu trodde hon säkert att jag inte hade några planer alls på att berätta det här för henne... Fan!

     


- Jag skulle berätta för dig, tro mig, jag skulle verkligen göra det. Ikväll, även om ikväll redan vore ganska sent...
Hon kollade på mig med en fundersam blick.
- Du vet inte hur rädd jag har varit för att berätta det här för dig... Jag har tänkt på det konstant. Jag fick reda på det i tisdags, och sanningen är den att jag inte ville göra det, och det vill jag fortfarande inte. Det är inte mitt beslut, det är något jag måste göra för att få behålla min karriär. Det är så här mitt liv ser ut, jag måste ge med mig ibland.
Hon kollade på mig ytterligare en gång, denna gång med sorgsna ögon.
- Hur länge är du borta? frågade hon mig sedan.
- Fyra... Fyra veckor... svarade jag lite tystlåtet och så kollade jag ner i bordet.
- Jahaja, hoppas du får det kul då! sa hon sedan och reste sig upp.
Jag reste mig nu upp även jag och hann stoppa henne innan hon kom någon vart.
- Vänta! utbrast jag och hon stannade till.
- Du förstår inte... Jag vill inte Khloe, jag vill inte. Det här är som... som mitt jobb. Om jag hade kunnat, så hade jag sagt nej. För jag vill inte, fattar du? Jag har lärt känna dig, och du är underbar. Med dig är jag mig själv, du vet, Justin, och bara Justin. Jag vill gå till skolan med dig varje dag och skratta med dig på rasterna, men jag har ett jobb, och det är min karriär. Nu är det turné.
- Jag förstår helt och hållet Justin. svarade hon med ett leende på läpparna.
- Tack så jätte mycket för frukosten, det var jätte gott! Och snälla, hälsa din mamma ett stort tack ifrån mig för att jag fick stanna här, det var... roligt, så länge det varade. la hon sedan till och så log hon ett litet leende.
- Men jag måste gå nu! utbrast hon sedan och så började hon gå mot dörren.
- Vänta! utbrast jag ytterligare en gång.
- Vaddå? svarade hon medans hon tog på sig sina skor.


- Vaddå vaddå? Du fattar väl att jag inte tänker lämna dig? Efter turnén...-
- ... Efter turnén kommer jag att vara som bortglömd Justin, det tror jag att du egentligen är medveten om.
Jag ångrade mig snabbt, så borde jag inte ha sagt. Jag ville egentligen tro allt annat än det, men på ett sätt, det är Justin Bieber vi snackar om... Han kommer att möta hundratals tjejer varje dag, och fyra veckor är trots allt en rätt lång tid, klart som fan att han glömmer bort mig.
- Skojar du med mig?! utbrast han och det var första gången han någonsin hade höjt tonen åt mig.
- Förlåt men har du förlorat förståndet? Jag gillar verkligen dig om jag inte gjort det klart för dig än, och jag kommer att tänka på dig under varenda sekund. Hur kan du ens tro något sånt? la han sedan till och jag måste erkänna att jag blev ganska positivt chockad av det han hade sagt.
- Om du är villig att förlåta mig så ska du veta att jag inte kommer att lämna dig ifred under ens en enda dag. Jag ska ringa dig varenda morgon och varenda kväll, och så ska jag smsa dig varje gång jag får ett tillfälle. För du är min tjej och tro det eller ej, men jag har börjat få känslor för dig. Alltså riktiga känslor... Vi är inte klara än. Vi kommer aldrig att bli klara! Du är min och det kommer du att förbli!
En liten tår rann ner för hans kind och jag torkade den snabbt.
- Jag förstår att du inte vet hur du ska agera nu, och oroa dig inte, du behöver inte ta något förhastat beslut, men om jag får säga mitt så tycker jag att du ska vänta ut det här, tillsammans med mig, för det kommer att göra ont i mitt hjärta med älskling... Snälla, tro mig. sa han sedan och jag blev faktiskt riktigt rörd.
Jag trodde faktiskt på honom.
- Älskling? svarade jag lite generat och så skrattade jag lite löst.
- Pft.. Psh... Ja? Du kallade ju mig för älskling imorse! svarade han sedan med ett leende på läpparna.
- Gud vad du ljuger! utbrast jag och så kramade jag om honom.
Att kramas med den här killen är en av dom bästa känslorna på jorden, jag kunde bara inte let go of someone like him.
- Vill du äta middag med mig ikväll? frågade han mig sedan när jag lutade huvudet mot hans axel.
- Ja... svarade jag tyst och sedan ryckte vi upp oss.
- Ring mig senare... Nu måste jag verkligen gå! utbrast jag sedan.
- Kyss mig först! svarade han och jag nekade honom så att han skulle få känna på hur det var att bli lite sur på någon...
- Jag släpper inte ut dig härifrån förrän du kysst mig! utbrast han sedan.
Okej, nu var jag bara tvungen, han var verkligen seriös och skulle inte ge sig, haha.
Vi kysstes ett tag tills jag märkte att Pattie stog och kollade på oss med ett flin på läpparna. Hon såg faktiskt förvånandsvärt glad ut över att se vad vi gjorde. I think she liked us together, hehe.
Jag stötte till Justin och han vände sig snabbt om.
- Eh... Hej mamma...